”För vi har tagit stundentäääääääääään”

”För vi har tagit studeeeeeeeeentäääääääääääääääään!” kommer jag nog skrika om snart ett år, men mest med ett sorts ”Gud, alla andra gör ju det här så varför skulle inte jag?” i bakhuvudet. Men vad är det man är glad över? Att slippa skolarbete? Den där friheten man tror kommer finnas där men som egentligen visar sig vara stress över att hitta ett jobb och sedan utföra detsamma under en längre period. För riktigt fri blir man ju inte. Nej, jag kommer att gå ut trean med blandade känslor. Att sakna klassen är ju ett sådant där klassiskt fenomen: ”Guuuuu gumman va jag kommer att sakna deeiii! Vi kommer ju aldrig träffas nu liksom!?”. Nej, det är ju inte så jävla konstigt att ni inte kommer att träffas mer: ni tycker uppenbarligen inte om varandra nog för att umgås på fritiden. För allvarligt talat, om man nu är så jävla kompiskåt över sina klasskamrater så kan man ju träffas även efter att man gått ut skolan. Allt du EGENTLIGEN saknar är tryggheten att bli tillsagd vad du ska göra år efter år, inte dina ”kompisar”.

Vad kommer du sakna då, din fåntratt?
Jag kommer ju självklart sakna gemenskapen och kompisarna, för jag menar, vi var ju bästa polare och vi ses ju inte mer efter det här, för det är typ omöjligt att träffas utanför skolan. Typ.

Ps. Nä, jag hatar inte min klass. Jag trivs väldigt bra där faktiskt. Ps.